Vilken resa!

Kl 23.25 torsdag den 27 november landade vi på Sundsvall Timrå Airport. Vi var hemma!

Kl 11.43 torsdag den 27 november lyfte vi från Koreansk mark. Resan var påbörjad.

Soluppgång över Seoul på väg till Incheon Airport

Vi var nog lite nervösa. Hur ska David orka sitta på ett flygplan i nästan 10 timmar? Ska vi ha en skrikande unge och irriterade medresenärer?

Är det Davids första barnvagn?

Inte då! David var som vanligt på strålande humör och charmade många av damerna på planet.

Den enda gången han var ledsen var när han vaknade efter en 3-timmarslur och återigen vaknade på en helt ny plats som både rörde sig och lät konstigt. Då var han otröstlig ett tag men efter lite mat så var han sig själv igen.

Cars på plattan var succé

Vi hade bokat extra benutrymme mellan Seoul och Helsingfors. Värt varenda krona! Vi hade gott om plats där David både kunde leka och sova. Hur bra som helst.

Relativt gott om utrymme

Efter att David haft ett puss- och kramkalas med damerna på Seoulplanet blev det ett kort stopp i Helsingfors och sedan vidare till Arlanda. Vi kunde helt plötsligt läsa skyltar och göra oss förstådda när vi ville något. Vi behövde inte peka och veva med armarna för att förklara oss, vi kunde använda talet. Det kändes otroligt skönt.

Vi landade på svensk mark kl 16.02. Väl på Arlanda visste vi att det gick ett flyg kl 17.45 till Sundsvall. Vi hade inte vågat boka det om vi skulle vara försenade men såg nu att vi med råge skulle hinna med det. Tog kontakt med SAS och frågade om vi kunde boka om. Det gick utmärkt om vi gav dem ytterligare 1500 kr. Glöm det! Jenny tyckte nog att det kanske ändå var värt det. Absolut inte, svarade jag.

Alltså, allvarligt! Hur tänkte jag nu. Fem timmar på Sky City Arlanda blev resultatet av mitt beslut. Dessutom var vi hungriga så det blev både middag och fika. Efter nästan ett dygn på resande fot med en 1,5-åring så snålar vi in ca 1200 kr (avdrag för middag och fika). Med tanke på vad hela adoptionen kostat så gör en tusenlapp varken till eller från. Snacka om feltänk!

David fick i alla fall sova ostört i tre timmar vilket han behövde. Det gjorde att han orkade vara vaken hela vägen till Sundsvall och fick träffa farmor och farfar för första gången. De mötte oss med fina blommor och kramkalaset var ett faktum. Vi var helt slut och kunde pusta ut för första gången på väldigt länge. Oavsett vad som händer nu är det ganska lätt att lösa med hjälp av familj och vänner. Vilken känsla!

När vi kommer hem till vårt hus möts vi redan på parkeringen av marschaller, ballonger, serpentiner och vimplar med texten "Grattis!!"

Detta var vad som mötte oss på parkeringen

Inne i huset väntar mer flaggor, ballonger, vimplar med texten "Välkommen David".

Vardagsrummet

Hela vardagsrumsbordet är fullt av presenter från våra fantastiska vänner. Vi blir alldeles stumma. Vi hade verkligen inte räknat med detta.


Presenter från vänner samt en blöjtårta

Nu blir det åka av till vintern

Vi går runt och känner en sån enorm tacksamhet för våra familjer och vänner. Ord räcker inte för att förklara vår uppskattning. Det enda vi kan säga är TACK från djupet av våra hjärtan.

David somnar vid tvåtiden och vi somnar en timme senare efter en efterlängtad dusch och helt omtumlade.


Vi har fått många blombud från olika olika håll och kanter. Vi är återigen så oerhört tacksamma för den kärlek som visas den nya familjen. Det är liksom inte greppbart.

Vilken resa! Snacka om höga berg och djupa dalar. Det har absolut inte varit en semesterresa.

Resan sammanfattas bäst med orden:

FANTASTISKT, OTROLIGT, OFATTBART men framförallt OVERKLIGT 

 

 

Äntligen hemresa!

I morgon kl 11.15 lättar vi från koreansk mark.

Förhoppningsvis utan föregående pappersstrul. Davids pass har vi. Det ser i alla fall äkta ut. Till passet bifogades en liten lapp på koreanska som vi skulle visa upp för passkontrollanten. Undrar vad det står på den lappen?

Vi har även domstolsbeslutet inom räckhåll som säger att jag och Jenny är vårdnadshavare för Dawit. Han heter faktiskt Dawit enligt de koreanska passmyndighetens sätt att tolka namnet David på. Han är namngiven David av sin biologiska mamma och David är vad han heter. Inget annat. Passet är en bit papper där de får skriva vad de vill bara det underlättar transporten till Sverige.

De två senaste dagarna har vi försökt att vara ute så mycket som möjligt. Det blir lite väl påfrestande med en 1,5-åring på 20 kvm. Dessutom älskar David att vara ute så det är inga protester direkt när vi drar iväg.

Igår besökte vi ett område som heter Seoul Sports Complex. Det är ett område där bl a. den olympiska friidrottsarenan är placerad. Antar att OS-invigningen skedde där. Ganska mäktig byggnad. Vi sökte egentligen efter ett grönområde. Det såg ut på kartan som att det skulle finnas ett. Detta grönområde lyste dock med sin frånvaro. Det enda grönområde vi hittade var en liten fotbollsplan med konstgräs. Dessutom inhägnat. Perfekt för en liten kille att springa av sig på. Jag och Jenny fick sitta på avbytarbänken och titta på. Inga problem att bli bänkad då solen sken och det var riktigt skönt väder.


David anfaller på högerflanken

 En banan senare försökte vi ta oss in på OS-arenan men det var tyvärr stängt.

Infarten till Olympic Stadium

Den olympiska friidrottsarenan

Huvudingången

Tyvärr låst. Därav dålig bild genom en grind

Idag har vi varit på Coex Mall. Det jättestora köpcentrat under mark i Gagnam. Inte heller så tokigt då det även där finns massor att springa på för David. Leksaksbutiker, fiskar och annat roligt att titta på. Till lunch blev det varmkorv i bröd och Coca-cola. Vi har alltid sagt att om vi får barn blir det ingen skräpmat. Det tog sex dagar för oss att ta fel väg. När vi ändå var igång blev det Burger King till middag. Det blir som det blir här i Seoul. När vi kommer hem hoppas vi att vi återgår till något sundare mat- och dryckesvanor.

Vi har även sett Samsung HQ idag. En jättestor byggnad med glasfasad. Kul att se men inte mer. Det vi egentligen sökte efter var en skylt med Gagnam Style. Hade velat ha den på bild. Tyvärr misslyckades vi med det uppdraget. Det är nog det enda vi inte sett i Seoul. Allt annat har vi sett som vi planerat.


Samsung HQ

Samsung HQ

Men å andra sidan. Vem bryr sig om en löjlig skylt när vi får åka hem i morgon.

Appropå i morgon. Då fyller jag år. Enligt vissa fyller jag "Gubbe". Andra säger "Välkommen till döhalvan". Förstår inte vad de menar? För fyra veckor sedan hade jag full sjå att sitta på golvet och äta. Nu har jag studsat upp och ner från golvet så många gånger att jag aldrig känt mig piggare. Jag får i alla fall en väldigt lång födelsedag då vi flyger västerut. Inte alla som får en 32-timmars födelsedag.

Vi landar på Arlanda torsdag 27 november kl 16.10. Förhoppningsvis hinner vi med ett plan till Sundsvall 17.45. Det bygger på att det finns lediga platser och att vi kan förhandla bort den tusenlapp de vill ha i ombokningsavgift. Annars blir det ett senare plan som landar 23.25 i Sundsvall.

Hem Ljuva Hem

Den enda present jag önskar mig är att få besöka cockpit. Jenny vägrar att fråga åt mig. Men så kom jag på det uppenbara. Jag utnyttjar David.

Klart grabben ska få se cockpit!

Nytt boende

Senaste natten var den bästa. David somnade 19.30 och sov lugnt hela natten. Det går nästan för lätt. Vi tänkte att vi skulle krångla till det och byta miljö.

Dagen har ägnats åt att byta boende. Varför gjorde vi det undrar vi nu. Förklaringen är att vi visste inte hur länge vi skulle vara i Seoul. Minst fyra veckor var den information vi hade. Därför bokade vi lägenheten i just fyra veckor. Vi tänkte att det kan nog vara bra att bo nära SWS i samband med överlämnandet. Nu fick vi honom redan i torsdags. Det är vi jätteglada för men det var inget vi räknade med.

Nya lägenheten ligger precis bredvid SWS och enligt beskrivningen uppfattade vi det som att det var två rum. Ett sällskapsrum och ett sovrum samt att lägenheten skulle vara betydligt större. Toppen att kunna stänga till när David ska sova och han har mer att springa på när han är vaken. Därför tyckte vi det var en bra idé att flytta trots att vi hade möjligheten att förlänga det första boendet.

Vi hade hittat rutinerna i första lägenheten. Alla prylar hade sin plats, väskorna undanstoppade, området kände vi till väl osv. Vi hade liksom boat in oss bra.

Nya lägenheten är om möjligt ännu mindre än den första. Bara ett rum och duscha får man göra nästan sittandes i handfatet. Det vore fel att kalla sängarna för sängar. Det är snarare upphöjda spånskivor med en tygbit på. En superfräsch nybyggd lägenhet bytte vi mot en äldre och något mindre fräsch lägenhet. Kommer nog att nomineras som årets feltänk. Då vi ska vara här i bara 2,5 dygn kommer vi inte att packa upp utan nu lever vi i kappsäck till på torsdag då vi sätter näsorna i riktning mot kära Sverige.

Det finns dock fördelar med att bo i Gangnam. Bara att ha bott i Gangnam är en merit. Sen har vi en bra matvaruaffär på gångavstånd. Det bästa är nog ändå att det finns två fina utomhusparker inte långt bort där vi kan spendera dagarna och David får springa av sig överskottsenergin. En 1,5-åring på ca 20 kvm tillsammans med all packning kräver att vi kan vara ute på dagarna. Både David och vi mår bra av det.

Idag vann domen laga kraft här i Seoul. Det innebär att vi nu är Davids föräldrar även i juridisk mening. Otroligt skönt! Dock bara enligt Sydkoreansk lag. Vi måste fortfarande upp i svensk tingsrätt för att fastställa föräldraskapet i Sverige. Vi kan alltså i teorin åka hem nu. I praktiken går inte det då det underlättar om vi har ett plan att åka med. Det går ett i morgon men det vågade vi inte boka om till då det kunde bli en fördröjning av processen. På torsdag går första planet. Det tänker vi inte missa!

Vi har lyckats hålla David ganska smärtfri fram till idag förutom en liten och ganska okomplicerad väskincident igår kväll. Idag har turen vänt. I första lägenheten lyckades han ramla ner från sängen. Han har klättrat upp och ner hela dagarna men blev lite kaxig mot slutet. För kaxig visade det sig. Som tur var tog den mjuka soffan smällen och han var snabbt tillbaka. I nya lägenheten lyckades jag klämma fyra av Davids vänsterfingrar i toalettdörren. Det gjorde nog betydligt ondare. Det blev inte så hårt men det gjorde säkert ont. Jag har en del att lära om att små barn är överallt hela tiden. En fördel med att bli förälder efter alla vänner är att man har då sett och hört det mesta som barn varit med om. Inga skador innebär "bara" smärta. Går snabbt över med en massa kramar och pussar samt ett par Pororokex.

Kvällen har ägnats åt att Skypa med farmor och farfar samt moster Stina och kusinerna Freja och Viggo. David gillar musik. När moster och kusinerna sjöng för honom dansade han och efter varje sång klappade han händerna i förtjusning.

Det är en fantastisk liten kille den där David!

David är fortfarande otroligt snäll. Nästan aldrig gnällig. Helt otroligt med tanke på vad han varit med om de senaste dagarna. Vi var förberedda på det motsatta. Han skrattar och busar hela tiden. Inte ens idag med alla väskor, för varmt klädd och inkilad i en taxi i 40 minuter gnällde han.

Lite, men en blå leksaksbuss fixade biffen.

Vi är packade

Nu har vi spenderat totalt tre hela dagar tillsammans. Nästan allt fungerar hur bra som helst. Vi blir lite oroliga för att det går för lätt. Det enda vi kan känna fungerar mindre bra är nätterna.

Det beror givetvis på att vi inte fått ordning på sovrutinerna. I förrgår höll vi honom vaken till 20.30 och då vaknade han inte under natten men sov väldigt oroligt. Snurrade som en propeller hela natten. Omöjligt för mig och Jenny att sova.

I går tänkte vi att han inte skulle sova så länge på morgonen och inte så mycket på dagen. Vi väckte honom 9.30 och han sov bara 15 minuter i bärselen. Sen skulle vi hålla honom vaken en bit in på kvällen för att han då skulle sova tyngre utan att vakna. Funkade inte. Han slocknade mitt i en tugga av middagen strax efter kl 18. Vaknade vid 22 och höll igång fram till strax före 1. Sen sov han i och för sig bra fram till 8.45. Jädrans vad tidigt vi fick kliva upp!

Ok. Han behöver sova middag. Idag sov han nästan två timmar på dagen och somnade sen vid 19.30. Lite tidigt kan jag tycka då han inte var jättetrött. En timme till hade nog gjort att han sover bättre i natt. Misstänker att det blir en till natt med att lyfta tillbaka honom i sängen typ tusen gånger.

Igår gjorde vi en tur till en Pororo-park. Det var dåligt väder så en inomhusaktivitet kändes rätt. David har varit förkyld ett par veckor och verkade igår ganska låg. Det var liksom ingen fart på honom på morgonen. Han är otroligt varm av sig. När han sover blir det en jättestor blöt fläck från huvudet på kudden. Han är inte varm på resten av kroppen och han svettas inte när han är vaken. Bara när han sover. Då vi inte känner David riktigt och han verkade lite låg på morgonen blev vi oroliga att förkylningen blivit sämre. Han kändes lite varm. Eller är han så här varm när han är frisk? Jättesvårt då vi inte har någon termometer så vi gick på allmäntillståndet.

Vi upptäckte att Pororo-parken var för lite större barn så vi stannade utanför. Då det fanns en hel del för barn även utanför kunde vi aktivera oss rätt bra ändå. Eftersom han var lite låg så var vi inte kvar så länge utan åkte hem efter inte alltför lång tid. Väl hemma var det full fart igen. Visade ingen som helst påverkan av någon förkylning. Det har nog varit några väldigt omtumlande dagar för David också. Där är inte konstigt att det kommer ikapp. Vi tror att det är orsaken. Vi utgår för tillfället ifrån att svettningarna är ett normaltillstånd för David då allmäntillståndet i övrigt är typiskt en 1,5-åring.

Idag tog vi en tur i "vårt" område, Myeongdong. Vi provade streetfood, där Dumplings och kycklingspett blev en favorit. Sen en riktig långfika då David somnade på kafét och vi lät honom sova i nästan två timmar för att se om natten blir bättre.

Fika är nåt de är riktigt bra på i Seoul.

Vattenglas. Tog ett tag innan vi listade ut det.

En förändring vi märkt idag är att David visar mer och mer humör. Inte så att han blir hysterisk men när han inte får som han vill så lägger han rösten på en betydligt högre decibel än vad vi hört tidigare. I vanliga fall kanske det inte är bra men vi är jätteglada för det. Vi tolkar det som att han känner sig tryggare med oss och vågar ta ut svängarna mer. Skrik på du lille pojk! (Du får ändå inte alltid som du vill.)


I morgon flyttar vi till nytt boende i Gangnam. Vi har därför ägnat kvällen åt att packa allt. Vi packade och David packade upp. Packningen tog lite längre tid än vi är vana vid. Davids nyinköpta resväska kan i stående position dras på hjul. Han tyckte det var väldigt roligt att köra runt med den fullpackade väskan i lägenheten. Hur slutade det då? Givetvis genom att väskan välter över David. Snacka om orutinerade föräldrar. Det borde vi kunnat räkna ut med lilltån. I och för sig en tygväska som är mjuk och inte skadar men ändå.

Det är väl så de lär sig?

 Kaos.

Kan du se David?

Första dygnet med David

Nu har det gått drygt 30 timmar sedan vi fick David. Antagligen det mest omtumlande dygnet i våra liv. Alla frågor vi haft de senaste åren om hur det kommer att kännas, hur kommer vårt barn att vara osv. Alla de frågorna har nu i mångt och mycket fått ett svar.

Givetvis gick det lite för lätt igår. Han vaknade strax före kl 22 efter att ha sovit 2,5 timmar. Ganska ledsen faktiskt. Inte så att han gallskrek utan han grät ganska tyst. Vi tror att detta var ett ögonblick han saknade fostermamman. Det lät så på gråten. Det var en stor dag även för David i går. Minen han visar när han vaknar, sätter sig upp och ser oss två filurer stå böjd över honom är obeskrivbar. Inte en min av förskräckelse utan mer av kraftig förvåning. Håret stod rakt upp, de stora svarta ögonen helt uppspärrade och munnen som ingången till en fågelholk. Till och med nappen ramlade ut. Svårt att hålla sig för skratt.

Sen var han igång några timmar. Större delen av första halvlek gick åt till brottningsmatch med Jenny som var mycket motiverad och målinriktad på att det var sängdags för David. Då Jenny klår mig på att ta hand om ett barn alla dagar i veckan höll jag mig på avstånd och småskrattade när Jenny vid flera tillfällen säger till David "ska vi se vem som ger sig först?".

Andra halvlek ägnades åt att i det tysta ligga i sängen och skruva på sig. Har aldrig mött ett barn som skruvar sig så mycket i sängen när han ska sova. Ett tag var han in i förvaringsfacket i huvudändan av sängen. Jenny fick utstå flertalet sparkar och slag i ansiktet varav en spark gör att hon tycker det var tur att den inte tog i ögat utan i pannbenet i stället.

Kl 02.20 lägger han sig på rygg och tvärslocknar. Sen rör han sig inte en millimeter på flera timmar. Vi var tvungna att kolla så han verkligen levde.

Alla säger att småbarn ska upp så tidigt på morgonen. David var sist ur sängen i morse. Strax före kl 11 behagade sig herrn att sätta sig upp i sängen. Tror vi måste justera sovtiderna lite. Inte vara vaken på nätterna. Det blir som det blir när vi är här men vi bör nog redan nu börja jobba mot ett gemensamt mål på sovtider.

Dagen har vi ägnat åt att vara ute. Vi köpte en bärsele i Sverige som vi delvis hoppades att han skulle få plats i samt att han skulle vilja sitta i den. Det funkade på båda avdelningarna. Han satt hur bra som helst och dessutom stortrivdes med att sitta framåtvänd på våra magar.

Jenny är starkast av oss två så hon bar David. Jag kameran.

Vi gick upp i Namsan Park där vi promenerat/joggat några gånger och därför kände till området bra. Det är en helt bilfri väg man går på så det var ett perfekt ställe att släppa lös vilddjuret.

Gatlyse efter promenadstråket i Namsan Park

Vi har aldrig mötts av så många leenden av koreaner. Det var till och med så att några damer busade med David och han stortrivdes med att vara huvudpersonen på berget. I en brant uppförsbacke försökte han springa men gravitationen gjorde att han liksom stannade när benen inte orkade. Sen tappade han balansen och gjorde en U-sväng åt vänster samtidigt som det då blev kraftig utförsbacke. Småbenen sprang så fort de orkade men till slut var överkroppen snabbare än benen och han buklandade. En vurpa som hade kunnat kosta ett par framtänder men det gick bra.

Spännande med vattenfall

Då det var så brant fick han åka bärsele igen. Plötsligt ringde mat- och sovklockan. Han sov middag medan vi tog oss hem. Väl hemma väntade lunch, bus och givetvis lite Pororo.

För att se om vi kan få till sovrutinerna fick han vara uppe till 20.30. Det syntes på honom att energin började ge vika vid 20-snåret och om vi förstått fosterföräldrarna rätt så brukar han sova vid 21-tiden. Det verkade stämma ganska bra när vi tittade på aktivitetsnivån också.

Det var idag min tur för nattning. Efter en halv vällingflaska ger han mig flaskan, sätter sig upp, vrider sig 180 grader och duns. Tvärslocknar. Det är som på film! Jag väntar ett par minuter och lägger honom sedan till rätta. Hur svårt ska det vara?

Vi får se om han är vaken flera timmar i natt också. I morgon bitti har vi tänkt att väcka honom tidigare för att se om det hjälper. En 1,5-åring ska väl inte sova till 11? Det är 15-åringar som gör det. Men å andra sidan går inte småbarn och lägger sig kl 21 heller?

Vi får skruva och prova oss fram allt eftersom dagarna går. Lagom till torsdag är antagligen det mesta på plats. Sen är vi på resande fot i ett dygn och allt slås omkull.

Gör om gör rätt!

Fåddelsedag

Idag är den största dagen av alla. Vi fick David överlämnad i vår omsorg. Allt annat är bara juridiskt papperskyfflande. Idag blev allt verkligt. Adoptionsföräldrar är ju väldigt fyndiga så vi kallar dagen för fåddelsedagen.

Det gick givetvis inte att sova i går kväll. Båda låg och pustade, vände och vred på oss. Det var tydligt att vi kände en stor anspänning. Allt annat har bara varit korta möten. Trevliga men inte skiljt sig nämnvärt mot alla de gånger vi varit barnvakt till vänners barn. Leker en stund och sen kommer föräldrarna och tar över. Nu är läget annorlunda. Det är vi som är ansvariga tills döden skiljer oss åt. Man säger så när man gifter sig men det är inte värre än några underskrifter på ett papper så kan man förändra det. Nu är det verkligen för alltid. Ett barn släpper man inte oavsett ålder eller hur bra eller dålig relation man har. Det är verkligen för alltid. Vi känner oss oerhört priviligierade att få ta hand om David. Samtidigt är vi oerhört ödmjuka inför uppgiften. Det är så jäkla stort att det inte går att ta på ännu. Vi går runt med ett fånigt leende och bara tittar på varandra.

Vi skulle träffas på SWS kl 13.30. Vi hade klätt upp oss lite med kavaj för att visa vördnad för dagens möte. Fosterfamiljen kom samtidigt som oss så vi möttes redan ute på gatan. Vi hade ju funderat lite på om vi skulle få med nåt till David, typ kläder, leksaker, välling mm. När fosterpappan öppnade bagageluckan och började lasta ur alla kassar blev vi stumma. Det var bara till att slänga latten jag hade i handen och ge honom ett handtag. Det var så mycket att alla fick inte plats i hissen samtidigt. Jenny började genast mumla nåt om övervikt. Vi kommer inte att behöva köpa mer kläder till David.

När vi klev in i SWS lokal möttes vi direkt av Ms Park (socialarbetaren) som hänvisade oss in i ett lekrum. Fosterföräldrarna var märkbart tagna av det som var på väg att hända. Framförallt fosterpappan hade det jobbigt. Det var lycka i luften samtidigt som det låg en tryckande våt filt över oss i det lilla lekrummet. När jag frågade hur det var med dem så svarade fosterpappan först bara med att hålla fram handen och skruva den fram och tillbaka. Sen sa han att de hade gråtit hela gårdagskvällen. Då kände vi verkligen med dem. Det kan inte vara lätt att efter 11 månader lämna ifrån sig "sitt" barn till nån annan. Detta har vi mycket stor respekt för. Samtidigt är vi dem evigt tacksamma för att de tagit så enormt god hand om David. Han har verkligen haft det bra i den fosterfamiljen. Hela grabben lyser av välbehag.

Efter lite pappersskrivande och genomgång av Davids rutiner så var det dags. Nu är början på resten av våra liv.

Det gick till som så att vi skulle ta farväl vid hissen utanför SWS lokaler. Då bryter fosterfamiljen ihop. Tårarna sprutar och de pussar och kramar David. Givetvis förstår han då att något hemskt är på väg att hända. Även David och vi blir väldigt ledsna. Egentligen inte för Davids skull då vi vet att han kommer att få det väldigt bra med oss utan för fosterfamiljens skull. Vi kramar om familjen och sen säger jag att vi ska nog skynda på nu innan det blir värre. Jenny ger David nappen i hissen och då slutar han gråta. Utanför står en taxi och väntar på oss. När vi sätter oss i taxin blir David alldeles tom i blicken. Han sitter i Jennys famn och bara tittar med de stora mörka ögonen rakt fram. Han är tyngd av det som händer. Det var ganska tydligt. Efter några minuter ser vi att han är trött och han somnar ganska snart. 45 minuter senare är vi framme i lägenheten.

Väl inne i lägenheten väntade en hel del nya leksaker samt att han fick med sig några gamla beprövade. Han springer direkt fram till leksakerna och börjar leka med ett jättestort leende över hela ansiktet. Vi tar inte ens av oss kavajerna utan ger oss in i leken direkt. Han ser hur lycklig ut som helst. Inga ledsna ögon där inte.

Så fortsatte hela eftermiddagen. Mycket lek och bus. Han kröp upp i famnen på oss när han ville mysa och läsa bok men efter ett par minuter var det bilarna som gällde igen. Glöm mjukdjur! Det ska vara hårda leksaker. Tacka gudarna för Youtube! Det finns hur mycket Poror-filmer som helst. Dessutom på koreanska. Kanske inte konstigt då Pororo är koreansk. Han visade inte en enda min om att han var ledsen eller saknade fosterfamiljen. Vi hade köpt pasta carbonara a la micro som vi värmde till middag. Vi fick nästan stoppa honom då han åt som en häst. Vi Skypade samtidigt med moster Mia som sa "mätta barn är lyckliga barn". Hon har helt rätt. Vi skyfflade på.

När det var dags för nattning strax efter 19 så tänkte vi att nu vänder det. Det kan inte gå så här lätt. Samtidigt som Jenny förberedde vällingflaskan skulle jag dressa om honom till pyjamas. Är man trött, vällingsugen och har en för långsam och fumlig påklädare är det inte konstigt att man blir irriterad. Efter att flaskan var slut var det dags för lek igen. Icke! Jenny tog kommandot och efter ca 10 minuter sov han som en stock i sängen. Hur är det möjligt!? Vad är det för fantastisk pojke vi fått? Han är inte bara den sötaste lilla pojk vi sett. Han är ju fantastisk på alla plan!

Det här med att vara förälder är ju superenkelt!

Livet i Bubblan

Det känns verkligen som att vi lever i en bubbla, här i Seoul. Då vi är i stan under så lång tid blir det en form av vardag även här. Skillnaden är att vi är väldigt långt ifrån normala rutiner. Förutom ett inslag av träning så är nog allt annorlunda.


Jenny på väg mot Seoul Tower

Jenny rycker ifrån mig

Många trappsteg blir det.....

På väg ner från Seoul Tower.

Hälften är asfalterad och andra halvan gummerad för dämpning

Det är väldigt ofattbart och ogripbart. Vad gör vi här egentligen? Vad skulle vi till Seoul att göra? Är inte OS över nu? Just ja, vi skulle adoptera ett barn. Det är nog den där lilla killen vi träffat vid några korta ögonblick. Det går så långt mellan gångerna vi träffar David att det nästan känns som en dröm ibland. En bubbla.





Det är en sak när man bokar en resa till en stad man verkligen vill se och upptäcka. Då ser man fram emot att upptäcka stan. Så är inte fallet nu. Vi är egentligen i Seoul av en enda andledning. Att adoptera ett barn. Visst är det häftigt att se en av världens största städer men det finns säkert 20 städer i världen vi hellre skulle åkt till om vi fick välja själva. Vi skulle heller inte valt att stanna i 4,5 veckor. Normalt gör man en storstadsresa på en långweekend eller max en vecka. Då är det nog fortfarande spännande när man åker hem.

Det hade varit väldigt annorlunda om vi fick spendera dagarna med David för att lära känna honom och svetsa ihop familjen för framtiden. Då hade det verkligen känts meningsfullt med tiden i Seoul. Det är ju av den anledningen vi är i Seoul. Den enda anledningen. Nu känns det mer som att David svischar förbi oss ibland. Väldigt korta möten och sen tillbaka i Bubblan. Den mesta av tiden går åt till att åka omkring och se olika delar av Seoul med en blaskig kopp kaffe i handen. Det var jättespännande i början. Men nu..........Visst är det vissa skillnader mellan områdena men i ärlighetens namn märker vi ingen jättestor skillnad. Annan typ av butiker och mer eller mindre mycket människor. Vi känner oss lite som en guldfisk i en skål. Undrar hur det ser ut på andra sidan skålen? Jaha, lika här. Då simmar jag tillbaka för att se om nåt förändrats. Nähä, inte det.................. Undrar om det blir nån mat snart?

Apropå mat. Givetvis är det spännande att få uppleva en annan matkultur. Vi gillar båda att prova nya maträtter. Det har vi även gjort här. Vi tycker att den koreanska maten är helt ok men den är absolut ingen smaksensation. Förvånansvärt smaklös faktiskt. Det mesta vi beställt tycker vi är ganska smaklöst. Till och med bakverken är smaklösa. Man kan urskilja en viss äppelsmak från äppelkakan men då får man koncentrera sig. Endera smakar det inte så mycket alls eller så är det så starkt att det inte går att äta. Det hände en gång att vi inte kunde ta mer än fyra tuggor innan vi fick äta upp riset och gå därifrån. Jag skojar inte när jag säger att det var så tänderna lossnade. Det smakade fortfarande ingenting mer än att det var som att få kaustiksoda i munnen.

En maträtt har vi inte provat. De tar en levande bläckfisk, klipper av armarna i munsbitar som sedan läggs i en hög på en djuptallrik. Dessa bitar slingrar sig fortfarande när de stoppas i munnen. Sushi i all ära men där går vår gräns vad gäller att prova nya maträtter.


Får det vara en ål kanske?

Streetfood i Dongdaemun

Shoppingen då? Ja, i klädväg finns hur mycket som helst. Det finns stora och små klädbutiker överallt. Alltifrån stora shoppingcentra till klädmarknader både utomhus och under mark. Kläder från golv till tak. Vi har dock inte handlat så mycket. Prislappen är ungefär som hemma. Ingen stor skillnad i alla fall. Visst kan vi ibland hitta kläder med en låg prislapp på men kvalitén bedöms också som låg. Billigt är det alltså inte. Man får det man betalar för. Sen är det en lite annorlunda stil i Korea jämfört med hemma vilket gör det svårt att hitta kläder som skulle funka bra hemma. Till skillnad från mig är inte koreanerna bredast på mitten så det är svårt att hitta nåt som passar. Jenny har dock gjort ett kap på en dunjacka av märket Marmot. Den bedömer vi att hon fick för ca 1/3-del av priset i Sverige. Min jacka fick jag absolut inte till ett lägre pris än i Sverige. Så klart! Till David har vi hittat några plagg. Vi har gått på en låg prislapp då han ändå kommer att växa ur dem innan de går sönder. När vi får honom på torsdag kanske det blir till att göra en shoppingrunda på Namdaemun Market som har billiga barnkläder. Vi får se vad som skickas med honom av fosterfamiljen.

Vi säger till varandra att vi är otacksamma som får uppleva så mycket men ändå inte uppskatta det. Just nu är vi så fokuserade på att genomföra det vi kom till Seoul för att göra. Uppskattningen kommer nog senare när vi kommer hem och ser tillbaka på resan. Då tror vi att vi kommer att inse mer av vad vi varit med om. Just nu lider vi mest av "guldfisksyndromet".

Hit med David så vi kan åka hem och låta livet i Bubblan förvandlas till trevliga minnen.